suristoneground

Har inte låtit mina händer skriva ut mina kännslor på ett tag, kanske jag är rädd för att folk kanske till och med läser mina vackra stavfel och babbel om jobb. Kanske jag är rädd att de som läser faktiskt tycker något om de jag skriver?

 

(Utdrag av boken jag skriver)

 

Just nu är de nog mest bara för jag ligger här i min för stora säng, för kanske. Bara kanske om den hade varit mindre så skulle jag inte rulla runt, även fast jag är riktigt otroligt trött..

Kanske är de för jag ligger och tänker på honom. Hur hans ögon ser på mig. Hur han som blundar när han skattar. Hur hans hy känns när jag rör hans kind. 

Ibland så kan jag tänka att de måste vara ett straff att ha träffat honom, att han kommer slitas ur mina händer, rinna ut som vatten, och allt som kommer vara kvar av hans skratt, ögon och händer är mitt krossade och bittra hjärta. 

Ibland så tänker jag att de är en välsignelse att just han dök upp, något livet gett mig för att ha gjort något otroligt bra. 

Men mest av allt, så hoppas jag att han bara tänker på mig ibland.. Att jag tycker upp i hans tankar som något mer än vad vi är nu. Att någonstans så finns de en glöd som kan börja brinna.

Så och? Om jag bränner mig, så lär jag mig? Eller? 

Jag tänker på sista gången vi sågs, en halv cigg och en blick som om att han hade stängt av. Jag hatar att lämna honom, bara för att jag vill inte att han ska känna sig lämnad, han är nog stark. Han skulle klara av de. 

I mörkret skrattar vi, bara jag och han. De är nog det närmaste en drog jag haft. Att kunna få de man vill, och velat ha. 

När man får de, vill man aldrig släppa taget. 

Vill han släppa mig någonsin?

Vill bara att han ska vara lycklig, och om inte jag får honom lycklig så ska de inte vara vi två.

Så snälla, låt mig inte stå utanför och kolla in i ditt liv. Jag vill vara ditt liv. För i dina ögon så ser jag något mer än bara atraktion. De är begär. Och jag ser mig i dig. Du är mitt begär. Mitt största beroende.