suristoneground

"Jag vet de känns fel, för jag vet vart hjärta ligger" 

 

Har inte låtit mina händer skriva ut mina kännslor på ett tag, kanske jag är rädd för att folk kanske till och med läser mina vackra stavfel och babbel om jobb. Kanske jag är rädd att de som läser faktiskt tycker något om de jag skriver?

 

(Utdrag av boken jag skriver)

 

Just nu är de nog mest bara för jag ligger här i min för stora säng, för kanske. Bara kanske om den hade varit mindre så skulle jag inte rulla runt, även fast jag är riktigt otroligt trött..

Kanske är de för jag ligger och tänker på honom. Hur hans ögon ser på mig. Hur han som blundar när han skattar. Hur hans hy känns när jag rör hans kind. 

Ibland så kan jag tänka att de måste vara ett straff att ha träffat honom, att han kommer slitas ur mina händer, rinna ut som vatten, och allt som kommer vara kvar av hans skratt, ögon och händer är mitt krossade och bittra hjärta. 

Ibland så tänker jag att de är en välsignelse att just han dök upp, något livet gett mig för att ha gjort något otroligt bra. 

Men mest av allt, så hoppas jag att han bara tänker på mig ibland.. Att jag tycker upp i hans tankar som något mer än vad vi är nu. Att någonstans så finns de en glöd som kan börja brinna.

Så och? Om jag bränner mig, så lär jag mig? Eller? 

Jag tänker på sista gången vi sågs, en halv cigg och en blick som om att han hade stängt av. Jag hatar att lämna honom, bara för att jag vill inte att han ska känna sig lämnad, han är nog stark. Han skulle klara av de. 

I mörkret skrattar vi, bara jag och han. De är nog det närmaste en drog jag haft. Att kunna få de man vill, och velat ha. 

När man får de, vill man aldrig släppa taget. 

Vill han släppa mig någonsin?

Vill bara att han ska vara lycklig, och om inte jag får honom lycklig så ska de inte vara vi två.

Så snälla, låt mig inte stå utanför och kolla in i ditt liv. Jag vill vara ditt liv. För i dina ögon så ser jag något mer än bara atraktion. De är begär. Och jag ser mig i dig. Du är mitt begär. Mitt största beroende. 

 

 

För de få minuterna jag får mig tar mig tillbaka till de vi en gång hade. De bra.. och allt de som va piss. Som Håkan sa "Jag hatar att älska dig" 

 

Till en tid du ville vinna mig, jag var den enda du såg. Och när du fick mig, var jag som vatten igenom dina fingrar. Jag försökte stanna.. men du tog sönder mig de är säkert.. 

 

de var magi i den sommarn du förlorade mig, och jag känner magin igen.. Our pixiedust is never gone, just used.. 

Bra dag, trött, sova. Nu. Godnatt 

Ligger här i sängen och bara lyssna på Rasmus Seebach, försöker bara hitta lugnet efter en helspeckad vecka med jobb, har jobba ca 10 timmar varje dag. Imorgon blir de att springa lite ärenden, hjälpa mormor, gymma, möte, träffa Jossan och utbildning på kvällen.. Haha känns stabilt!! 

 

Vila kan man göra när man är död.. haha

 

Tänker på pappa.. Så nära men ändå så långt bort.. Min största syrka men även min akilleshäl.. Saknar verkligen den familjen jag kunde ha om livet gjort mig annorlunda.. Men man ska väl vara tacksam för de få saker jag ändå fick.. 

 

När jag hör danska så kommer jag alltid tänka på sommrarna med farmor, hennes tvättmedel som alltid lukta. Hur hon alltid virkade och stickade.. 

Hur farfar alltid satt i gungstolen, hur vi lekte med farmors och farfars kläder, lekte bröllop, plocka blommor, gick till havet.. När vi var i legoland och zoot, den gammla byn och museumet.. den lilla roliga butiken vi alltid handla hos.. glassen med grädde o sylt.. marängs.. eller de tjugo målen mat vi alltid åt.. 

 

Gud vad jag saknar havet.. Kan inte hjälpa att böla lite.. saknar dem nog mer än vad jag egentligen vet.. 

 

 

 

 

 

och jag vill ha dig för gammla tiders skull