suristoneground

När vi satt under fläkten, bara du och jag i din 2:a i det ögon blicket kunde jag ha stannat för evigt. För i dina ögon, så såg jag något. Smärta? Glädje? Skam? 

Det var som att du såg mig i ett annat ljus. Där det inte fanns rätt eller fel. Tiden med dig, tack. Du gav mig kraft på något konstigt sätt. Jag vet att jag hatade dig en lång tid efteråt, och de säger jag förlåt om nu för.

Du skrattade som att du inte brydde dig om vem som hörde, jag önska att jag kunde få dig att säg att du älska mig. Bara få höra att du en gång brydde dig. För helt ärligt de var de enda jag ville var att du skulle fråga. 

Du pratade alltid om vardagliga saker som fotboll, hockey, jobbet och om fest.. jag önska du hade gräft under ytan.. Fått reda på vem jag egentligen var, att du ville veta mina mörkaste hemligheter, mina största farhågor och mina drömmar. 

Men det var kanske därför jag gillade ditt sällskap? Du brydde dig inte, och för en gångs skull var det de jag behövde. 

Men i slutet så insåg jag att det du ville ha var det jag aldrig skulle kunna klara av att göra, som dom säger så måste man göra samma misstak två gånger för att förstår vad man har gjort. 

Och ikväll är de en såndär kväll som jag tänker på dig. Och din 2:a. Din fläkt. Dina läppar med smak av menthol. Dina ögon. Och ditt skratt. 

 

Och kanske jag säger adjö till en kärlek som aldrig var kärlek, men jag vet att du var ändå något jag kunde ha älskat att älska.